Kill your darlings

carverRaymond Carver (1938-1988)
Där jag ringer ifrån
Stockholm : Norstedt, 2013
Översatt av Kerstin Gustafsson. Originalets titel: Where I’m calling from : new and selected stories. Ursprungligen utgiven: New York : The Atlantic Monthly Press, 1988. Består av 37 noveller, av vilka 30 stycken är ett urval som Carver gjorde från sina tre tidigare publicerade novellsamlingar: Will you please be quiet, please? (New York : McGraw-Hill, 1976), What we talk about when we talk about love (New York : Knopf, 1981) och Cathedral (New York : Knopf, 1983). På svenska har tidigare tre novellsamlingar av Carver utgivits (samtliga översatta av Kerstin Gustafsson): Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek (Stockholm : AWE/Geber, 1985), Grannar (Stockholm : AWE/Geber, 1991) och Genvägar (Stockholm : Norstedt, 1994). Grannar är ett urval ur Where I’m calling from. Genvägar innehåller de noveller som Robert Altman använde för sin film Short cuts (flera av dessa noveller är även publicerade i böckerna Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek och Grannar).

______________________

En kort tid före sin död gjorde Raymond Carver ett urval bestående av 30 tidigare publicerade noveller, vilka tillsammans med sju nyskrivna texter kom att utgöra novellsamlingen Där jag ringer ifrån. Boken togs väl emot av kritikerna och Carver, som redan tidigare hyllats som en förnyare av novellkonsten, lämnade med boken efter sig ett magnifikt och stilbildande novellurval. Tjugofem år efter utgivningen finns nu hela novellsamlingen i fin svensk översättning av Kerstin Gustafsson, utgiven av Norstedts i förlagets imponerande klassikerserie.

Carvers minimalistiska skrivsätt, som undviker att föra in känslor och förklaringar i berättelserna, skapar noveller som paradoxalt nog vibrerar av allt det som inte finns i texten. Istället för att förklara, utan bara registrera ett händelseförlopp, tvingar Carver läsaren att själv försöka skapa en förståelse för novellpersonernas handlingar. Novellerna förmedlar en slags isbergsestetik, där det som finns på ytan både antyder och döljer det som finns därunder, inte minst den obestämda oro som får människorna i novellerna att agera på sätt som de inte själva förstår.

Personerna i Carvers noveller är inte några hjältar, de är som de flesta av oss – osäkra och tvekande inför stora beslut. Nästan alla har havererade äktenskap bakom sig eller befinner sig mitt i relationsupplösningar. Ingen av dem vågar ta ett första steg i någon riktning. De verkar mest driva omkring i sina egna liv utan någon fast punkt att förhålla sig till. Även om det är uppenbart vad som behöver göras är det ändå ingen som har kraft och lust att företa sig någonting. Det är enklare att konstatera att det är helt okej att sitta i sin lägenhet under en tidig eftermiddag och dricka dagens tredje flaska champagne iklädd pyjamas än att göra någonting åt sitt liv.

Alkohol spelar för övrigt en stor roll i åtskilliga noveller, men märkligt nog försvinner alkoholen ur de senare berättelserna. Det förefaller som om det ständiga supandet i novellerna tar slut ungefär samtidigt som Carver själv blev en nykter alkoholist.

I novellurvalet är det möjligt att följa hur Carver utvecklades från en kärv, minimalistisk författare till en författare som i allt längre texter släppte in mer och mer av uttalade känslor i sina noveller. Förändringen är så påtaglig att kritiker efter bokens publicering började tala om två olika perioder för Carvers prosastil, en tidig, minimalistisk period i de första två novellsamlingarna och ett mer öppet, känslosamt skrivsätt från och med novellsamlingen Cathedral. Vissa kritiker föredrog den mer korthuggna prosastilen, som de betraktade som tätare, kraftfullare och mer fokuserad än den senare, mer öppna prosan, som av andra kritiker däremot sågs som en positiv utveckling av Carvers novellstil.

Raymond Carvers första novellsamling Will you please be quiet, please? publicerades med hjälp av förlagsredaktören och författaren Gordon Lish, som tidigare hjälpt Carver att publicera flera noveller i tidskriften Esquire. Lish var inte bara Carvers förlagsredaktör, utan också hans nära vän. Eftersom Lish hade en god känsla för litterär stil gav han Carver goda råd om hur han skulle skriva sina noveller. Carver tog tacksamt emot alla råd, särskilt som han tack vare att följa dem blev publicerad och allt mer uppmärksammad. Samarbetet mellan Carver och hans förlagsredaktör Lish blev med tiden allt djupare och Lish började ta sig allt större friheter med Carvers texter, som Lish ansåg var för mångordiga och sentimentala.

I perioden mellan publiceringen av sin första och andra novellsamling förändrades åtskilligt i Carvers liv. Han blev en uppmärksammad författare, han skilde sig och började ett nytt liv tillsammans med en författarinna, som hjälpte honom att bli nykter och han började lära känna allt fler författare. När han skickade Lish manuskriptet till det som senare skulle bli novellsamlingen What we talk about when we talk about love var det därför med ett självförtroende som han inte hade haft tidigare. När han fick tillbaka det kraftigt bearbetade manuskript som Lish hade tänkt publicera, skrev han ett upprört och förtvivlat brev till Lish för att försöka stoppa bokutgivningen:

Dear Gordon,
I’ve got to pull out of this one. Please hear me. I’ve been up all night thinking on this, and nothing but this, so help me. I’ve looked at it from every side, I’ve compared both versions of the edited mss – the first one is better, I truly believe … maybe if I were alone, by myself, and no one had ever seen these stories, maybe then, knowing that your versions are better than some of the ones I sent, maybe I could get into this and go with it. But Tess has seen all of these and gone over them closely. Donald Hall has seen many of the new ones … and Richard Ford, Toby Wolff … How can I explain to these fellows when I see them, as I will see them, what happened to the story in the meantime, after its book publication? … But if I go ahead with this as it is, it will not be good for me. The book will not be, as it should, a cause for joyous celebration, but one of defense and explanation. All this is complicatedly, and maybe not so complicatedly, tied up with my feelings of worth and self-esteem since I quit drinking. I just can’t do it, I can’t take the risk as to what might happen to me … You have made so many of these stories better, my God, with the lighter editing and trimming … Even though they may be closer to works of art than the originals and people be reading them 50 years from now, they’re still apt to cause my demise, I’m serious, they’re so intimately hooked up with my getting well, recovering, gaining back some little self-esteem and feeling of worth as a writer and a human being.”

Orsaken till Carvers reaktion var inte några smärre redaktionella ändringar. Lish hade på egen hand grundligt omarbetat hela manuskriptet. Över 50% av texten var struken, tre noveller hade förlorat ungefär 70% av sin text, tio noveller (däribland titelnovellen) hade fått nya titlar, nästan alla noveller hade givits helt nya avslutningar och Lish hade dessutom lagt till egen text i de flesta novellerna och till och med ändrat namnet på en person. Nödvändiga förbättringar, där förlagsredaktören skurit bort allt onödigt, enligt Lish. För Carver, som var beroende av det stöd han tidigare fått från Lish, var det en personlig katastrof.

Trots allt publicerades slutligen novellsamlingen What we talk about when we talk about love i den kraftigt omarbetade form som Lish önskade. Boken blev en stor succé. Uppenbarligen låg det någonting i de förändringar som Lish hade gjort.

Men från och med nu förändrades relationen mellan Carver och Lish. För sin tredje novellsamling, Cathedrals, tillät Carver endast smärre justeringar från Lish. I sitt sista novellurval, Where I’m calling from, var Lish överhuvudtaget inte inblandad i publiceringen och Carver lät då publicera tre noveller från What we talk about when we talk about love i sin ursprungliga form (So much water so close to home, The bath som fick den nya titeln A small, good thing och Distance) men de fyra övriga novellerna från samma novellsamling publicerades i den form som Lish givit dem.

Det nära samarbetet mellan Carver och Lish blev först känt tio år efter Carvers död, när Daniel T. Max publicerade sin artikel The Carver Chronicles i New York Times (9 augusti 1998). Alltsedan dess har det livligt debatterats hur Carvers noveller skall värderas. Tidskriften The New Yorker (24 december 2007) har på ett påtagligt sätt visat hur novellen Beginners, i den form Carver gav den, förvandlades till novellen What we talk about when we talk about love (lägg särskilt märke till avslutningen och hur stämningen ändrats).

I samlingsvolymen Collected stories (New York : Library of America, 2009) publicerades båda versionerna av Carvers andra novellsamling. För många blev det då uppenbart att Carvers ursprungliga versioner inte alltid var de bästa. Det blev också tydligt att de längre, mer emotionellt beskrivande novellerna inte hörde hemma i en senare utvecklingsfas av Carvers författarskap, utan var någonting som funnits där hela tiden även om det hållits osynligt genom Lishs kraftiga omarbetningar.

Raymond Carver är inte den ende författare som fått sina manuskript mer eller mindre radikalt bearbetade. Ett av de mer berömda exemplen är Ezra Pounds omarbetning av den text av T. S. Eliot som senare publicerades med titeln The waste land. I både Eliots och Carvers fall skulle det visa sig att författarna av egen kraft överlevde både närvaron och frånvaron av förlagsredaktörer som gjorde stora förändringar av deras manuskript. Kanske var bearbetningarna till och med nödvändiga för att Eliot och Carver skulle kunna finna sina egna röster? Pound och Lish menade antagligen att de hjälpte till att lyfta fram det unika i författarskapen genom att rensa bort allt det som störde och distraherade.

Oavsett vad man anser om Carvers ursprungliga manuskript och Lishs omarbetningar är de publicerade novellerna en viktig del av litteraturhistorien. De är högst läsvärda oavsett om de bearbetats av Lish eller inte. Carver har en egen röst som såväl tål att vara karg, som mer känslosam. Där jag ringer ifrån är ett starkt novellurval från en av de mest betydelsefulla novellförfattarna under 1900-talets senare del.

Annonser