Kreativ nihilism

Willem Frederik Hermans (1921 – 1995)
Aldrig mera sova
Stockholm : Norstedts, 1968
Översatt av Brita Dahlman. Originalets titel: Nooit meer slapen. Ursprungligen utgiven: Amsterdam : De Bezige Bij, 1966.

_____________________________

Willem Frederick Hermans var en man som inte höll sig borta från offentligheten i sitt hemland Nederländerna. Resultatet blev att han lyckades göra sig illa omtyckt av författare, kritiker, kulturpersoner, vetenskapsmän, politiker och slutligen även av den katolska kyrkan (sannolikt även av åtskilliga av de protestantiska samfunden).

Hermans var en naturvetenskapsman som blev skönlitterär författare, en holländare som flyttade till Paris, en vass iakttagare av sina landsmäns anpasslighet under krigsåren och en man helt utan illusioner om någon metafysisk verklighet bortom vardagens erfarenheter. Att han dessutom ansåg att den holländska litteraturen var undermålig och dess kritiker illa informerade, stärkte inte hans ställning.

Kyrkan ställde honom inför domstol, vänsterpolitiker anklagade honom för att vara fascist (för andra var han alltför liberal), humanister menade att hans människosyn var omänsklig, kultureliten ansåg honom vara arrogant och hänsynslös, det universitet där han tjänstgjorde som forskare och lärare såg helst att han inte var verksam där. Han verkar helt enkelt ha varit en intressant person med åsikter som han inte var ovillig att dela med sig av.

Av Freud hade han lärt sig att människors handlingar ofta styrs av omedvetna önskningar, av Wittgenstein att man inte kan tala om det varom man ingenting vet och av naturvetenskapen att kunskapen om den värld vi lever i inte motsvarar mer än ett titthål i en mur. Kvar blev en illusionslöshet som genomsyrade hela hans litterära produktion. Anklagad för nihilism, valde han att beskriva sitt författarskap som ”kreativ nihilism”.

I Nederländerna räknas han numera som en av de tre främsta författarna i den generation som var verksam under efterkrigstiden (de övriga två är Gerard Reve och Harry Mulisch). På senare tid har han även översatts till engelska, vilket resulterat i ett senkommet erkännande i engelskspråkiga länder. Bortsett från tre översatta böcker under 1960-talet (två romaner och en novellsamling) har han inte varit särskilt känd i Sverige, vilket dock inte hindrat att hans böcker blivit eftertraktade antikvariatsobjekt.

Hans böcker finner ständigt nya läsare, som fascineras av hans konsekventa hantering av sina intellektuella utgångspunkter och de täta, laddade böcker som därmed blivit resultatet. Framförallt är det den gåtfulla men lättillgängliga och roliga romanen Aldrig mera sova som har fått en särställning.

Romanen skildrar hur en ung holländsk geolog beger sig ut på en expedition i norska Finnmarken tillsammans med tre norska kollegor. Syftet med expeditionen är för holländaren att bevisa sin professors teori om att meteoritnedslag skapat de runda formationer i den nordnorska terrängen som tillskrivits inverkan från inlandsisen.

Allting visar sig dock gå fel. Alfred, den holländske doktoranden, saknar helt erfarenhet för att kunna vandra i fjällen. Han blir mest till ett oönskat påhäng till de tre norska geologerna. Myggsvärmar, dålig utrustning och det ständiga ljuset i midnattssolens land, tröttar ut Alfred men gör samtidigt att han inte kan sova. Istället för vetenskapligt arbete blir expeditionen för honom en fråga om att hålla sig vid liv. Så småningom tar han sig på egen hand tillbaka till civilisationen.

Trots att handlingen skildras med nästan tredimensionell realism, blir händelserna efterhand allt mer märkliga. Under läsningen blir man osäker på vad som egentligen händer och vad som ligger bakom det som sker. Gradvis visar sig berättelsen om den misslyckade expeditionen innehålla flera parallella händelseplan. Där finns en historia om en ung man som drivs av andras önskningar, men där finns också en berättelse om hur det undermedvetna spelar en större roll än vad man skulle vilja tro. Ingenting av det som sker visar sig ha någon djupare mening.

När detaljer visar sig kunna tolkas på helt andra sätt än vad man först inbillat sig, förvandlas humor till tragedi och tvärtom. Den enkla, realistiska handlingen blir till slut ett påhäng på en helt annan berättelse, betydligt mer tragisk och oförklarlig. Slutligen inser läsaren att boken är en bildningsroman. Men bildningen består inte av kunskap, utan av en insikt om de samhälleliga och psykologiska drivkrafterna bakom en enskild människas handlingar. Det hela är elegant och mycket skickligt utfört. Att boken är full av roliga paralleller till utomlitterära företeelser gör inte läsupplevelsen mindre.

Aldrig mera sova visar sig vara så realistisk att den blir surrealistisk och så enkel att den blir komplicerad. Det är helt enkelt en bok som visar sig likna livet självt.